Jag har alltid varit intresserad av berättelser och anekdoter. Jag vet att de sällan är sanna och att det ofta finns många varianter på samma ämne.
Jag beundrade under veckoslutet den stora blåklockans fina ljusa färg i förhållande till den lilla blåklockan, vars blomma har en betydligt mörkare blå nyans. Där jag gick längs ängens kant kom jag att tänka på berättelser som jag hört för väldigt länge sedan. Jag har bestämt mig för att föra vidare den här versionen, som jag själv tyckt bäst om.
Den går ungefär så här:
”En gång stod en Blåklocka och solade sig på en äng. Hon sträckte sig upp mot solen och njöt av solens varma strålar, som lyste på hennes öppna klocka. De andra blommorna tyckte att Blåklockan var litet onödigt stolt då hon inte böjde sin nacke.
Men hon var inte alls högfärdig utan egentligen riktigt blyg, och det försökte hon dölja genom att hålla klockan vänd mot solen.
En dag blev det ett rysligt oväder. Det regnade och regnade. Hela hennes klocka fylldes med vatten och Blåklockan blev tvungen att böja sitt huvud mot marken och tömma ut vattnet. Nu såg hon i gräset ett litet bi som tryckte sig mot marken och försökte hitta litet skydd mot regnet.
Blåklockan frågade:
–Hur står det till med dig?
–Jag håller på att drunkna, snyftade biet, och jag fryser och känner mig stel av köld, klagade biet också. Här finns ingenstans att söka skydd och till skogsbrynet orkar jag inte flyga i ösregnet.
Biet kände sig ynkligt. Blåklockan kände sig stark och hade börjat tycka om det lilla flygfäet.
–Kryp du in i min klocka, för jag står stadigt med min rot i marken och min kjol håller dig varm och torr.
Biet kröp på stela ben in i Blåklockan. Hon torkade upp och vilade sig. Snart lyste solen igen och biet ville ut och flyga, utvilad och tacksam för hjälpen hon fått. Innan biet flög iväg passade hon på att fråga:
–Får jag komma ikväll igen för att vila i din vackra klocka?
Blåklockan som nu mötte värme och tacksamhet, och inget tjat om att hon var mallig, ville väldigt gärna se det lilla biet igen. Så nu står Blåklockan och väntar på biet, med sitt huvud vänt mot marken och inte mot solen.”
Det är härligt att gå ute i naturen och bli påmind om dessa söta berättelser från barndomen. Jag vet ingenting om berättelsens ursprung men jag har hört den i några olika versioner. Kanske du också kan någon version?
Med solvarma hälsningar från
Kristina
